Skörhetens Styrka

Jag har alltid dragits till det sköra, men ändå självklart starka som speglas överallt i naturen. Det som lätt knäcks men bärs upp av en inneboende kraft. Vad jag än väljer, så finns det där, motsättningen styrka - skörhet i perfekt balans.
Se tussilagon, som bänder sig upp, och segrar över asfalten. Jag noterar kemiska, biologiska och psykologiska processer som fortgår överallt. Vad ger naturen dess karaktär? Det perfekt avvägda av skörhet, styrka, liv och död? Detta är ett försök att gestalta paradoxen styrkan i skörheten.